Antibiotika, eller penicillin som vi ofta lite slarvigt säger har sedan det kom på 1930-talet räddat många liv både hos människor och hos djur. Tidigare skrev såväl läkare som veterinärer ofta ut antibiotika ”för säkerhets skull”. Numera är de mer restriktiva eftersom de vet att allt fler bär på bakterier som är motståndskraftiga (resistenta) mot antibiotika.
Antibiotika, inte bara penicillin
Många pratar om att de har fått penicillin, när de har fått antibiotika. Men penicillin är bara en av flera olika grupper av antibiotika. Det finns t.ex. också cefalosporiner som är närbesläktade med penicillin, tetracykliner och makrolider med flera.
De olika grupperna av antibiotika är verksamma mot olika sorters bakterier. De grupper som kan påverka många olika sorters bakterier sägs ha ett brett spektrum, medan de som endast kan påverka ett litet antal bakterietyper sägs ha ett smalt spektrum.
Numera försöker veterinärerna att ta reda på vilken typ av bakterier hunden eller katten bär på, så att de kan sätta in en medicin med ett så smalt spektrum som möjligt. Det är ju de sjukdomsalstrande bakterierna de vill ta död på, inte alla bakterier som alltid finns i kroppen. Det är också viktigt att ta hänsyn till de ev. biverkningar läkemedlet kan ha på individen, inga mediciner ska sättas in utan fastställd orsak.
Bakterier, inte virus
Ingen av de olika antibiotikagrupperna fungerar mot virus. Så har ditt djur fått en virusinfektion så är antibiotika helt verkningslöst. Det är därför veterinären ofta vill ta olika prover på hunden eller katten för att kunna fastställa om det är en bakterie och i så fall, vilken sort innan eventuell behandling sätts in.
Antibiotikapolicy
Sveriges veterinärförbund har gett ut en antibiotikapolicy för hund- och kattsjukvård som alla veterinärer ska följa. I den finns de olika sjukdomar som orsakas av bakterier listade och med detaljerade anvisningar för hur antibiotika och/eller annan behandling bör användas.
Orsaken till att denna policy har getts ut, är just faran med antibiotikaresistenta bakterier. I många länder börjar de få problem med att bakteriestammarna inte kan behandlas med antibiotika eftersom bakterierna har lärt sig att stå emot behandlingen. I de lägena kan plötsligt sjukdomar som tidigare har behandlats med antibiotika inte längre hindras från att skörda liv.
I veterinärförbundets policy står bland annat att ”antibiotikabehandling i normalfallet endast är motiverad om båda punkterna nedan uppfylls:
- När en bakteriell infektion föreligger (eller på goda grunder misstänks föreligga)
- När en infektion sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling”
Om det finns likvärdiga behandlingsmetoder utan användandet av antibiotika bör dessa istället användas. Antibiotika ska bara användas när det är nödvändigt.
Olika behandlingar
Många sjukdomar läker ut av sig självt om man ger dem lite tid och håller en god hygien. Där är det inte alltid motiverat att ge hunden antibiotika. Tidigare skrevs det slentrianmässigt ut mängder av antibiotika även till de fall som ändå skulle tillfriskna inom en snar framtid.
Livslång antibiotikabehandling av kroniska problem ska inte ges. Där bör man försöka hitta andra möjligheter eller i värsta fall låta djuret på att somna in för gott.
Vid olika typer av sårskador ska såret främst hållas rent och hunden/katten ska om möjligt hindras från att kunna slicka på såret. Endast då djuret är allmänpåverkat eller då en uttalad bakteriell infektion finns ska antibiotika skrivas ut.
Antibiotika ska inte heller ges i förebyggande syfte vid operationer om inte risken för bakteriella infektioner är uppenbar eller där en infektion väsentligt försämrar patientens möjlighet att tillfriskna.
Antibiotikaresistens, MRSA och MRSP
Det finns flera olika typer av bakterier som har utvecklat ett motstånd mot antibiotika. De som vanligtvis förekommer på hund och katt är MRSA (meticillinresistent Staphylococcus aureus) och MRSP (meticillinresistentStaphylococcus pseudintermedius).
Bägge sorterna tillhör typen av bakterier som kallas för Stafylokocker. Många varianter av stafylokocker finns normalt hos hund, katt och människa, Staphylococcus aureus finns främst hos människor medan Staphylococcus pseudintermedius är hundens motsvarighet. Det är när bakterierna blir resistenta som meticillinresistent läggs på namnet. Vissa av dessa bakterier blir dessutom multiresistenta, vilket betyder att de är resistenta mot tre eller flera typer av antibiotika.
Både MRSA och MRSP är zoonoser, det vill säga att de kan spridas mellan människor och djur. Flera rapporter visar att MRSA funnits hos de sällskapsdjur som levt i den smittade personens närhet. Även personal som hanterar sjuka djur har visat sig vara bärare av MRSP.
MRSA
MRSA är den bakterie som oftast har varit omskriven eftersom den har orsakat många svårbehandlade infektioner hos människor. Ofta har dessa infektioner dessutom spridits inom sjukvården på grund av bristande hygienrutiner. Alla infektioner med MRSA hos människor ska anmälas till smittskyddsläkare för att försöka förhindra spridning.
Hösten 2006 hittades MRSA för första gången i Sverige på djur, det var då en hund som var smittad. Sedan dess har fler smittade djur upptäckts även om de ännu är i en begränsad omfattning. Sedan 2008 måste MRSA även anmälas när det är djur som bär på smittan. MRSA smittar framförallt från människa till djur medan MRSP oftast kommer ifrån djuret och går över till människan.
MRSP
Bakterien Staphylococcus pseudintermedius finns oftast på hundar och tillhör deras normalflora. Vid sår- eller hudinfektioner är det ofta denna bakterie som är inblandad. När den blir resistent kallas den för MRSP.
MRSP är resistent mot en stor del av den antibiotika som idag ges inom veterinärmedicinen. Det är därför väldigt svårt att behandla djuret om det får en infektion.
Smittad men utan symptom
Många gånger upptäcks MRSA och MRSP i svårläkta sår, men många kan också vara bärare av bakterierna utan att de visar några symptom alls. Prover har tagits på övriga hundar i hushåll där MRSP har konstaterats. Det visade sig att de kan vara bärare utan att de hade någon pågående infektion.
Hur länge en individ är bärare vet ingen idag, prover som har tagits har visat att individer kan ha bakterien i minst ett år.
Vi som djurägare
Vad ska vi som djurägare tänka på i detta fall? Naturligtvis bör vi inte propsa på att veterinären skriver ut antibiotika på en gång. Låt veterinären ta alla nödvändiga prover först.
Har vi fått rådet att mäta hundens kroppstemperatur dagligen bör vi göra det. Detta eftersom en temperaturhöjning kan indikera att en infektion fått fäste. Först då kan det vara motiverat att hunden får antibiotika utskrivet.
Viktigt är också att inte avbryta eller slarva med en pågående antibiotikakur. Även om du tycker att hunden tillfrisknat ska du fortsätta ge hela den utskrivna dosen. I annat fall är risken stor att infektionen blossar upp igen och du måste börja om från början.
Mycket viktigt är också att du har god hygien, regelbundet tvättar ev. sår och inte låter hunden komma åt att slicka eller riva på det infekterade stället. Har du dessutom fler djur hemma är det viktigt att hålla en bra hygien dem emellan och inte låta en annan hund eller katt slicka på öppna sår.
Källa: Föreläsning av Annika Bergström UDS, 2015-11-21 |Statens veterinärmedicinska anstalt, www.sva.se | Bärarskap av meticillinresistent Staphylococcus pseudintermedius (MRSP) hos svenska hundar, Elin Reimegård, SLU 2008 | MRSA hos häst, hund och katt, Jordbruksverket 2011
